Livet på Åsen version 2.0

... för en liten man.

I natt sov Knyttet i sin spjälsäng för första gången.

Jag låg ensam i min stora säng och kände mig eländig. Det var väldigt tomt. Men också väldigt skönt. De fyra timmarna jag fick sova kändes som en hel natt. Att kunna lägga sig i mitten av sängen, på mage (!) och spreta med armar och ben och båda hållen har jag inte kunnat göra på... låt mig tänka... eh... typ 9 månader?!

Jag hänger också på Fejjan. Är kompis med Knyttets pappa. Knyttets pappa ändrade i går sitt status från "single" till "in a relationship". Inte helt otippat eftersom jag misstänker att han har lite svårt att vara ensam men samtidigt inte heller fixar att leva ihop med någon. Taskig kombination om man eftersträvar att leva lyckligt. Något som jag också är tveksam till att han vill. Men nu var det ju inte det som ligger till grund för min besvikelse. Nä, anledningen till besvikelsen är att han uppenbarligen har tid att hänga på Fejjan och ändra sitt status men kan inte svara på mitt senaste mail om faderskapet. Ett mail som egentligen bara kräver ett "Ja" eller ett "Nej". Att han ignorerar Knyttet gör ONT. Att han inte kan ta sitt ansvar gör mig ARG. Men jag biter ihop och fortsätter vara tålmodig och förstående. Allt för att han förhoppningsvis någongång i framtiden kanske vill träffa Knyttet.

Idag står BVC-besök och första vaccinationssprutan för Knyttet på programmet. Förberedelserna består av att jag klätt mig i svala och amningsvänliga kläder. Till skillnad från andra mammor är jag nämligen väldigt ovan vid att mitt barn gråter och misstänker att jag kan bli lite lätt svettig om Knyttet drar igång med gallskrik.

... förrän man är över bäcken (eller vad det nu heter).

Jag skulle aldrig ha skrivit det där inlägget igår om hur allt vänt och att det finns rutiner. Natten har varit hell!! Känns som om jag ammat konstant och Knyttet har bara legat och kavt fram och tillbaka. Trodde först att det kunde vara lite magknip men inte ens att ligga på mage hjälpte. Så, jag gav upp vid halv 8, gick upp och gjorde kaffe bara för att komma tillbaka och hitta en son som sover. What the f*ck!! Men det varade bara i en halvtimme sen var det full rulle igen.

Idag klockan 21.23 för 12 veckor sedan kom Knyttet till världen med ett gallskrik och ingenting blev sig likt. Jag delar nu mera upp mitt liv i BD och AD (Before och After Ds födelse). De två första månaderna som småbarnsförälder (och dess utom en ensamstående sådan) var hell. Eller som någon beskrivit det "det är som ett kinesiskt arbetsläger". Jag skriver under på det! Jag var helt oförberedd på hur tufft det skulle vara. Att det inte fanns någon som helst rutin eller struktur på när Knyttet ville äta och sova. Ibland ville han ligga vid bröstet dygnet runt för att nästa dag bara sova. Ibland sov han 5 timmar på raken för att nästa natt sova max 1 timme i stöten. Att aldrig veta hur dagen, eller framförallt natten skulle bli var tortyr! Mommo och Moffa kunde inte förstår hur jag kunde tycka det var jobbigt, "han som är så snäll!". Jo visst är han det men ni har honom inte dygnet runt, 24/7! Som ett plåster som styr ditt liv med hjärnhand! "My wish is you command" till det yttersta liksom.

Men, så vände det. Helt plötsligt var han inte längre en spädis utan en bebis. Större liksom. Jag kan fortfarande inte riktigt säga att han är det bästa jag gjort men absolut det största och finaste. Min grabb. Min  prins. Min älskling.

Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att Knyttets pappa var italienare. Eller att han kommer bli kock. För killen som varit svår-road hela dagen har legat helt blickstilla och tittat på Solens mat på Kanal 1. Om den finns att köpa på DVD så är jag en buyer!!

Kusin-vitamin S (vet inte om jag nämnt henne tidigare men hon växte mer eller mindre upp med mig och räknas mer som syster än kusin) frågade mig förväntansfullt häromdagen "Visst är han (Knyttet alltså) det BÄSTA du någonsin gjort?!" Eh, sorry to break it to you kussen men "Nä!". Hon envisades och frågade igen "Men, det är han väl?!". "Nä, sexet var jäkla bra men han är inte det bästa jag gjort." Tänkte efter en stund och la till "Men, han är det STÖRSTA jag någonsin gjort!".

För så är det. Just nu kan jag inte säga att det är det bästa jag gjort. De första två månaderna ligger alldeles för nära i mitt minne för det. Men, det är definitivt det största jag gjort. Någonsin.

Så var det en ny dag.

Same, same but NO different.

Vakna av att Knyttet ligger och smackar på handen så högt att jag omöjligen kan sova vidare. Tutta. Byta blöja. Lägga Knyttet i spjälsängen så han får hälsa på Task-mörtarna (mobilen från IKEA) samtidit som jag försöker fixa lite frukost (läs: KAFFE!!), bädda sängen och göra iordning lekhörna för Knyttet i vardagsrummet. Äta frukost samtidigt som Knyttet leker. Ringa Mommo och Moffa och rapportera om natten (ja, det råder ett visst fokusering på sömn i vår familj just nu...). Morgontvätt och av med pyjamasen för Knyttet. Tutta en slatt och därefter mysa i babysittern, kanske till och med sova en kort stund samtidigt som Mamma försöker ta en dusch. Diska och plocka undan från morgonen. Tutta. Ned i vagnen och avfärd för dagens äventyr. Same, same but NO different alltså.

Dagarna ser likadana ut vare sig det är måndag eller lördag. Konstigt nog tycker jag att det är väldigt mysigt på något sätt. För att mötas av ett STORT leende när man vaknar på morgonen är obetalbart. Eller när man smyger in i sovrummet och står och tjuvlyssnar på Knyttet när han ligger och jollrar och skrattar åt Task-mörtarna. Då svämmar mina ögon över av glädjetårar och jag blir alldeles varm i bröstet. Kärlek? Jag antar det...

... fick jag av bästa vännen J som i sin tur fått det av sin BVC-tant.

"Växa och upptäcka världen" av ett par holländska författare som jag inte kommer ihåg namnet (orkar inte resa på mig och gå och hämta boken heller...).

Den beskriver de olika utvecklingsfaserna som barnet genomgår det första året på ett enkelt och kortfattat sätt. Alltså, inget psykologi-dravvel. Man får också bra tips om hur man kan underlätta övergången för barnet med förslag på lekar osv. För mig har denna information och kunskap gett mig inte bara en förklaring för varför Knyttet ibland är kinkig och bara vill sitta hos mig HELA tiden utan det har även gjort att jag har ett större tålamod när detta händer och ett lugn då jag vet att det faktiskt går över.

För er som har barn eller planerar att skaffa är detta ett måste.

Efter månader av oregelbunden sömn, ingen som helst rutin på dagarna så verkar det som om det äntligen har vänt! Knyttet sover bättre, jag kan se tecken på rutiner även dagtid där han sover en sväng på förmiddagen och så en lur på kvällen. Ja, bortsett från när han åker vagn förstås för då kan han inte hålla ögonen öppna. Brås väl på mig som fortfarande vid 36 års ålder somnar så fort jag åker bil längre än 5 km... Trots det så är jag ändå trött och deppig. Kanske är det så att jag helt enkelt orkar bearbeta det som hände mellan mig och Knyttets "pappa". Eller "hände"? Det är ju inte över ännu då vissa papper inte är påskrivna och överenskommelsen om underhåll inte är klar. 

Men.
 
Jag ser ändå ljuset i tunneln.