Livet på Åsen version 2.0

Barnlösa kanske inte förstår hur glad man kan bli av 300 gram. Knyttet har gått upp 300 gram på drygt 3 veckor. Och då har han varit sjuk en omgång till efter senaste vikten. Han ÄTER. Mycket*). Och frodas.

Jag är så jävla glad.

*) 2 stora burkar barnmat per dag. Ca 250-300 ml välling. Diverse plockmat från min mat.

Knyttet går. Nästan. Killen kan inte sätta sig upp från mage men går, det gör han nästan.


Med nästan så menas gått tre steg utan stöd och annars bara med att hålla i en hand lite lätt.

*stolt*

Just nu är nätterna skit (igen!) och jag vet inte hur många liter gröt och välling jag hällt ut i slasken. Eller hur många portioner med potatis-, palsternacka-, morot-, majspurée jag slängt. SÅ JÄVLA TRÖSTLÖST just nu. FY!!

Jag trodde verkligen att Knyttet skulle vara lätt att introducera mat för. Men icke. Brås väl på sina halvsyskon som är superkinkiga med mat. Skit-gener...

Jag erkänner, jag är en dålig mamma. Har gjort följande:

- lämnat Knyttet ensam på skötbordet för att hämta vatten för morgontvätt.

- trodde att Knyttet låg ordentligt i skuggan men så var inte fallet och han kom hem men en rejäl solbränna i ansiktet som nu flagnat bort.

- låtit Knyttet leka med icke-bebis-säker leksak (som jag upptäckte för sent...) vilket slutade med att han klämde fingret.

Dagens bikt.

Nu ska jag gå och pussa lite på min son.

Har helt glömt bort att rapportera hur Knyttets första vaccination gick.

Jo. Jag var ju väl förberedd med svala kläder på mig och enkla kläder att sätta på och av på Knyttet. Såg även till att låren var bara (det var ju där sprutorna skulle ges).

Första sprutan gick bra. Han ryckte till när han fick själva sticket och grät en kort, kort stund efteråt. Sen kom andra sprutan. Den med pneumokockvaccintet. Han grät hejdlöst och var otröstlig. Fick honom att lugna ned sig för att ett par minuter senare dra igång igen. Jag svettades och han grät. Lugnande först ned sig efter ca 20 minuter (det kändes som 20 timmar!) och kunde då tutta lite för att sedan slockna i vagnen.

Vad skönt att det var över tänkte jag.

"Yeah right", tänker ni säkert.

Ni har rätt.

På kvällen hade Knyttet nästan 39 graders feber och kunde inte komma till ro. Duktiga mamman hade ju förberett sig minutiöst och inhandlat Alvedon-suppar. En sån och 1 timme senare så hade Knyttet däckat. Sov dock oroligt hela natten. Dagen efter var han fortfarande hängig, gnällig och hade lite feber men ingenting som krävde mer än Mammas famn och napp. Tjo ho, tänkte Mamman och träffade bästa vännen J och hennes knytte dagen efter det. "Nu är faran över!".

Visst.

Knyttet började bajsa. Och bajsa. Och bajsa. Då vi var uppe i 15 bajsblöjor per dag med slemmigt innehåll tyckte Mamman att det var dags att kontakta sjukvården. Det var kväll så telefonsamtalet fick gå till Sjukvårdsupplysningen.

Mamman: Hej, jag är mamma till en tremånaders bebis som fick sin första vaccination för ett par dagar sedan. Han har sedan dess bajsat 15 gånger per dag och det är alldeles slemmigt och löst. Jag läste i FASS att diarré kan vara en vanlig biverkan. Nu undrar jag vad jag ska göra.

Sjukvårdsupplysnings-tanten: Eh... ja... jag ser här att det är en biverkan... Ja.... eh.... du får väl kontakta BVC imorgon. Men blir barnet slött och inte vill äta så får du ju uppsöka akutmottagning.

Mamman: Ok. Tack så mycket (?!) för hjälpen.

Ringer till BVC dagen efter. Där får Mamman följande till svar:

1. Vi har JÄTTE-mycket att göra eftersom de flesta gått på semester. Det har fötts MASSOR med barn i området. Tolkades som: Kom inte hit för vi har inte tid för dig!!

2. Barn som ammas kan inte få diarré. Tolkning: Ok.... så om jag hållt i en samonella smittad kyckling och barnet sedan suger eller slickar på mina händer så kan inte barnet bli sjukt?! Idiot!! Och hon har ALDRIG varit med om att så små barn får biverkan i form av diarré. Och det står i FASS som en vanlig biverkan därför att?!

3. Ammande barns avföring är lös. Eh... jo, det  vet jag också men inte ska den väl vara alldeles skummig och så lös att den sugs upp av blöjan. Eller?!

4. BVC-tanten frågade inte ens hur många gånger Knyttet bajsade och ammade. Det enda hon verkade höra var "Han bajsar så fort han ätit". Men jag fick gärna komma upp och själv väga barnet om jag var orolig. Hade han inte gått upp i vikt så kunde jag ju prata med någon av BVC-tanterna. Om någon var inne för de "haaar så mycket hembesök just nu!"

Jag gick upp en vecka senare då diarréerna fortsatt och vägde Knyttet. Han hade ökat fint i vikt. "Skönt", tänkte jag men kunde inte ungå att se att det i väntrummet satt 1 (1) förälder  med en liten spädis och utanför stod det 1 (!) barnvagn.

"Oj, oj, oj, de verkar verkligen ha MASSOR att göra..."

Knyttet har gjort sin mamma överlycklig. Två nätter i rad har han lyckats med att sova 5 timmar i sträck! Fatta!! FEM TIMMAR!! Det är ju nästan en hel natt.

Vi ligger inte längre minus på kontot.

På mitt sovkonto råder ett STORT underskott. Under större delen av min graviditet har jag inte sovit en hel natt utan avbrott. De sista två månderna sov jag 1-2 timmar i stöten. Sedan Knyttet kom har jag fått sova max 3 timmar i rad. Man behöver inte vara släkt med Einstein för att fatta att det leder till svarta ringar under ögonen och påsar stora som IKEAS blåa. Det råder inte bara underskott på mitt sovkonto. Jag är ta mig f-n bankrutt!!

För att råda bot på detta så ska Mommo vara stand-in under två nätter. Ja, käket måste jag ju fortfarande leverera men det är också det enda. Blöjbyten och ligga och vakna av Knyttet när han grymtar, gnyr och smackar på händerna överlåts till Mommo med varm hand. I alla fall tillfälligt. Sen vill jag ha tillbaka mitt Knytte.

Alla mammor (och kanske även pappor?) drabbas i mer eller mindre utsträckning av den sk baby blues:en. Hormonerna som rasar i kroppen och en konstant sömnbrist gör mig omväxlande super-duper lycklig där jag kan spendera 1 timme med att bara sitta och stirra på Knyttet med ett fånigt leende på läpparna för att i nästa sekund tänka "Vad f-n har jag gett mig in på?" medan tårarna och snoret bara rinner. Alla säger att det blir bättre. Att första månaden är tuff. Och det är den. Men är det då värt det? Svaret är: