Damn those dagis-bugs!

Dagis, så var det ja... Första dagen hell. Jag gick hem med en STOR klump i halsen och kände- jag skiter i det här. Vi får leva på soc. När jag kom stod det barn ÖVERALLT på gården och bara grät. Ett barn i Knyttets grupp grät mer eller mindre konstant hela dagen. Andra dagen var det lite bättre. Blev väl inte lika chockad samt att gråt-barnet grät mindre. Tredje dagen lämnade jag Knyttet innan vilan. Han grät och jag kände mig hemsk. Men. Det gick bra. Efter ca 10 min gallskrik hade han lugnat sig och somnat. När jag kom satt han nöjt och lekte. Idag var det eldprovet. Lämna 9 och hämta 2. Gråt på morgonen men sen hade det gått bra. När jag kommer sitter han som ett litet ljus vid bordet och äter smörgås tillsammans med de andra barnen. Hjärtat det höll på sprängas av stolthet! Min kille! Min grabb!

Nu ska jag försöka döda dagis-bugsen som slog rot i min kropp och lungor i går med kombinationen hostmedicin, en kall öl, ostkrokar och Tootsie på TV.

Nästa vecka väntas kombinationen dagis och jobb.

Wish us luck!!


Absurt

Så kändes det när jag skakade hand med pedagogen (läs: dagisfröken) som ska vara Knyttets mamma mellan klockan 06.30 och 16.30 så gott som varje dag.

Absurt och overkligt.

Samtidigt som jag vill göra något annat än hänga i sandlådor, byta blöjor och prata bebisspråk så är det svårt att glädjas åt att Knyttet ska börja på dagis. Eller. Jo, jag vet ju att han kommer ha skoj. Få träffa flera andra barn. Pedagogiska (?) lekar och massor med nytt. Lekar och saker som jag varken orkar eller vet om.

Men. Alltid detta MEN. Tänk vad massor med saker jag kommer att missa. Jag kanske missar första gången han hoppar jämfota. Eller säger något mer än Mygga, Blöja och Bil. Tänk om han ramlar och slår sig. Och jag finns inte där att trösta.

*klump i halsen*

Ångest Ångest ÅNGEST

Så fick jag ÅNGEST.

Knyttet kommer bli en sån där misslyckad individ som får gå i terapi.

Jag måste ju jobba heltid. Från 7 till 16. En timmes resa till och från jobbet. Do the math. Killen kommer få vara på dagis (sorry, förskolan) länge.

ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST

300 gram

Barnlösa kanske inte förstår hur glad man kan bli av 300 gram. Knyttet har gått upp 300 gram på drygt 3 veckor. Och då har han varit sjuk en omgång till efter senaste vikten. Han ÄTER. Mycket*). Och frodas.

Jag är så jävla glad.

*) 2 stora burkar barnmat per dag. Ca 250-300 ml välling. Diverse plockmat från min mat.


Hata virus! Inte gilla BVC!

Lill-skiten är sjuk. Igen. Sen slutet av januari har förkylningarna avlöst varandra. Nu sist blev han riktigt sjuk med hög feber, frossa och rejält medtagen. En tur till VC som skickade oss vidare till akutmottagningen. Väl där och efter flera titt i öronen (som Knyttet för övrigt hatade och gallskrek som en stucken gris) så fick vi åka hem utan recept på antibiotika utan bara med ordinationen: få igång ätandet så han kan bygga upp ett immunförsvar.

Tack för den.

Inte så att vi kämpat med mat i typ 4 månader och att han sedan januari varit så sjuk så ofta och inte orkat äta.

Idag ringer jag till BVC för att boka in en tidigare viktkontroll. Vi skulle dit i slutet på månaden då läkaren vid 10-månaders kontrollen var lite orolig för att hans viktkurva planat ut ytterliggare. (Något som jag påpekat upprepade gånger men som bara tolkats som "nojjig morsa" av BVC-sköterskan). Vi ska dit på måndag. Så nu håller jag tummarna för att Knyttet kommer igång med mat och att vågen visar mer än 50 gram plus.

Almost walking...

Knyttet går. Nästan. Killen kan inte sätta sig upp från mage men går, det gör han nästan.


Med nästan så menas gått tre steg utan stöd och annars bara med att hålla i en hand lite lätt.

*stolt*


Mycket eller lite... där här med mat...

Nu för tiden handlar dagarna om MAT. Inte så mycket för mig (eller jo... under julen så har det nog blivit lite för mycket av godsakerna även för mig ska villigt erkännas) utan för Knyttet. Avvänjning av tutte och introducering av käk har pågått ett bra tag men det är först nu som det verkligen lossnat. Roligt men ack så plågsamt. För mig. Och för tutten. Jo, det är bara en som drabbas då Knyttet för ett par månader sedan började rata vänstra boobisen och jag nu mera har slagsida... inte skoj!!. Undrar just om man kan köpa BH med en A- och en D-kupa?!

Men för att återgå till det här med mat.

När man läser om hur mycket en 8-månaders ska äta så inser jag att vi har lååååång väg kvar att vandra innan han följer normal-bebisens matsedel. Här pratar vi en stor burk med mat per dag och inte vid varje måltid. Sen blir det kanske han halv burk med efterrätt och om vi har tur ett par slurkar vällning och kanske en halv portion med gröt per dag. Jesus, han ska ju äta dubbelt så mycket. Typ varannan timme ska något in i munnen på ungen. Hur ska man hinna och hur 17 ska han få i sig så mycket?! :-O

Egentligen skiter jag i alla dessa rekommendationer men ändå. Lite fundersam blir man ju...

Frusterad

Just nu är nätterna skit (igen!) och jag vet inte hur många liter gröt och välling jag hällt ut i slasken. Eller hur många portioner med potatis-, palsternacka-, morot-, majspurée jag slängt. SÅ JÄVLA TRÖSTLÖST just nu. FY!!

Jag trodde verkligen att Knyttet skulle vara lätt att introducera mat för. Men icke. Brås väl på sina halvsyskon som är superkinkiga med mat. Skit-gener...


Däppt

Premiär här på Åsen. Knyttet har snuva och feber för första gången. Mitt mamma hjärta smälter när han tittar lite bedjande på mig med sina feberglansiga ögon och jag får torka första 11:an.

Puppis.

Dåliga mamman

Jag erkänner, jag är en dålig mamma. Har gjort följande:

- lämnat Knyttet ensam på skötbordet för att hämta vatten för morgontvätt.

- trodde att Knyttet låg ordentligt i skuggan men så var inte fallet och han kom hem men en rejäl solbränna i ansiktet som nu flagnat bort.

- låtit Knyttet leka med icke-bebis-säker leksak (som jag upptäckte för sent...) vilket slutade med att han klämde fingret.


Dagens bikt.


Nu ska jag gå och pussa lite på min son.


Vaccination I

Har helt glömt bort att rapportera hur Knyttets första vaccination gick.

Jo. Jag var ju väl förberedd med svala kläder på mig och enkla kläder att sätta på och av på Knyttet. Såg även till att låren var bara (det var ju där sprutorna skulle ges).

Första sprutan gick bra. Han ryckte till när han fick själva sticket och grät en kort, kort stund efteråt. Sen kom andra sprutan. Den med pneumokockvaccintet. Han grät hejdlöst och var otröstlig. Fick honom att lugna ned sig för att ett par minuter senare dra igång igen. Jag svettades och han grät. Lugnande först ned sig efter ca 20 minuter (det kändes som 20 timmar!) och kunde då tutta lite för att sedan slockna i vagnen.

Vad skönt att det var över tänkte jag.

"Yeah right", tänker ni säkert.

Ni har rätt.

På kvällen hade Knyttet nästan 39 graders feber och kunde inte komma till ro. Duktiga mamman hade ju förberett sig minutiöst och inhandlat Alvedon-suppar. En sån och 1 timme senare så hade Knyttet däckat. Sov dock oroligt hela natten. Dagen efter var han fortfarande hängig, gnällig och hade lite feber men ingenting som krävde mer än Mammas famn och napp. Tjo ho, tänkte Mamman och träffade bästa vännen J och hennes knytte dagen efter det. "Nu är faran över!".

Visst.

Knyttet började bajsa. Och bajsa. Och bajsa. Då vi var uppe i 15 bajsblöjor per dag med slemmigt innehåll tyckte Mamman att det var dags att kontakta sjukvården. Det var kväll så telefonsamtalet fick gå till Sjukvårdsupplysningen.

Mamman: Hej, jag är mamma till en tremånaders bebis som fick sin första vaccination för ett par dagar sedan. Han har sedan dess bajsat 15 gånger per dag och det är alldeles slemmigt och löst. Jag läste i FASS att diarré kan vara en vanlig biverkan. Nu undrar jag vad jag ska göra.

Sjukvårdsupplysnings-tanten: Eh... ja... jag ser här att det är en biverkan... Ja.... eh.... du får väl kontakta BVC imorgon. Men blir barnet slött och inte vill äta så får du ju uppsöka akutmottagning.

Mamman: Ok. Tack så mycket (?!) för hjälpen.

Ringer till BVC dagen efter. Där får Mamman följande till svar:

1. Vi har JÄTTE-mycket att göra eftersom de flesta gått på semester. Det har fötts MASSOR med barn i området. Tolkades som: Kom inte hit för vi har inte tid för dig!!

2. Barn som ammas kan inte få diarré. Tolkning: Ok.... så om jag hållt i en samonella smittad kyckling och barnet sedan suger eller slickar på mina händer så kan inte barnet bli sjukt?! Idiot!! Och hon har ALDRIG varit med om att så små barn får biverkan i form av diarré. Och det står i FASS som en vanlig biverkan därför att?!

3. Ammande barns avföring är lös. Eh... jo, det  vet jag också men inte ska den väl vara alldeles skummig och så lös att den sugs upp av blöjan. Eller?!

4. BVC-tanten frågade inte ens hur många gånger Knyttet bajsade och ammade. Det enda hon verkade höra var "Han bajsar så fort han ätit". Men jag fick gärna komma upp och själv väga barnet om jag var orolig. Hade han inte gått upp i vikt så kunde jag ju prata med någon av BVC-tanterna. Om någon var inne för de "haaar så mycket hembesök just nu!"

Jag gick upp en vecka senare då diarréerna fortsatt och vägde Knyttet. Han hade ökat fint i vikt. "Skönt", tänkte jag men kunde inte ungå att se att det i väntrummet satt 1 (1) förälder  med en liten spädis och utanför stod det 1 (!) barnvagn.

"Oj, oj, oj, de verkar verkligen ha MASSOR att göra..."


För ungefär 1 år sedan...



... så blev Knyttet till.

Fattar fortfarande inte hur det gick till. Eller... jo... det gör jag ju på ett sätt men det är fortfarande helt jäkla otroligt! Så otroligt att jag inte trodde på det första testet utan var tvungen att kissa på ett till...
 
och köpa ett från Apoteket ett par dagar senare...




Stort steg...

... för en liten man.

I natt sov Knyttet i sin spjälsäng för första gången.

Jag låg ensam i min stora säng och kände mig eländig. Det var väldigt tomt. Men också väldigt skönt. De fyra timmarna jag fick sova kändes som en hel natt. Att kunna lägga sig i mitten av sängen, på mage (!) och spreta med armar och ben och båda hållen har jag inte kunnat göra på... låt mig tänka... eh... typ 9 månader?!

Stick 1

Idag står BVC-besök och första vaccinationssprutan för Knyttet på programmet. Förberedelserna består av att jag klätt mig i svala och amningsvänliga kläder. Till skillnad från andra mammor är jag nämligen väldigt ovan vid att mitt barn gråter och misstänker att jag kan bli lite lätt svettig om Knyttet drar igång med gallskrik.

Tre månader

Idag klockan 21.23 för 12 veckor sedan kom Knyttet till världen med ett gallskrik och ingenting blev sig likt. Jag delar nu mera upp mitt liv i BD och AD (Before och After Ds födelse). De två första månaderna som småbarnsförälder (och dess utom en ensamstående sådan) var hell. Eller som någon beskrivit det "det är som ett kinesiskt arbetsläger". Jag skriver under på det! Jag var helt oförberedd på hur tufft det skulle vara. Att det inte fanns någon som helst rutin eller struktur på när Knyttet ville äta och sova. Ibland ville han ligga vid bröstet dygnet runt för att nästa dag bara sova. Ibland sov han 5 timmar på raken för att nästa natt sova max 1 timme i stöten. Att aldrig veta hur dagen, eller framförallt natten skulle bli var tortyr! Mommo och Moffa kunde inte förstår hur jag kunde tycka det var jobbigt, "han som är så snäll!". Jo visst är han det men ni har honom inte dygnet runt, 24/7! Som ett plåster som styr ditt liv med hjärnhand! "My wish is you command" till det yttersta liksom.

Men, så vände det. Helt plötsligt var han inte längre en spädis utan en bebis. Större liksom. Jag kan fortfarande inte riktigt säga att han är det bästa jag gjort men absolut det största och finaste. Min grabb. Min  prins. Min älskling.

Same, same...

Så var det en ny dag.

Same, same but NO different.

Vakna av att Knyttet ligger och smackar på handen så högt att jag omöjligen kan sova vidare. Tutta. Byta blöja. Lägga Knyttet i spjälsängen så han får hälsa på Task-mörtarna (mobilen från IKEA) samtidit som jag försöker fixa lite frukost (läs: KAFFE!!), bädda sängen och göra iordning lekhörna för Knyttet i vardagsrummet. Äta frukost samtidigt som Knyttet leker. Ringa Mommo och Moffa och rapportera om natten (ja, det råder ett visst fokusering på sömn i vår familj just nu...). Morgontvätt och av med pyjamasen för Knyttet. Tutta en slatt och därefter mysa i babysittern, kanske till och med sova en kort stund samtidigt som Mamma försöker ta en dusch. Diska och plocka undan från morgonen. Tutta. Ned i vagnen och avfärd för dagens äventyr. Same, same but NO different alltså.

Dagarna ser likadana ut vare sig det är måndag eller lördag. Konstigt nog tycker jag att det är väldigt mysigt på något sätt. För att mötas av ett STORT leende när man vaknar på morgonen är obetalbart. Eller när man smyger in i sovrummet och står och tjuvlyssnar på Knyttet när han ligger och jollrar och skrattar åt Task-mörtarna. Då svämmar mina ögon över av glädjetårar och jag blir alldeles varm i bröstet. Kärlek? Jag antar det...

Latex och silikon

Undar varför Knyttet diggar silikon men vägrar latex.

Ett genetiskt arv?


1/5

Fattar inte att Knyttet blir tre (3!) månader nästa vecka.

Det är ju ett kvartal.

En femte del av min totala föräldraledighet.

När jag insåg det fick jag en klump i bröstet.

Ser ljuset i tunneln, sort of...

Efter månader av oregelbunden sömn, ingen som helst rutin på dagarna så verkar det som om det äntligen har vänt! Knyttet sover bättre, jag kan se tecken på rutiner även dagtid där han sover en sväng på förmiddagen och så en lur på kvällen. Ja, bortsett från när han åker vagn förstås för då kan han inte hålla ögonen öppna. Brås väl på mig som fortfarande vid 36 års ålder somnar så fort jag åker bil längre än 5 km... Trots det så är jag ändå trött och deppig. Kanske är det så att jag helt enkelt orkar bearbeta det som hände mellan mig och Knyttets "pappa". Eller "hände"? Det är ju inte över ännu då vissa papper inte är påskrivna och överenskommelsen om underhåll inte är klar. 

Men.
 
Jag ser ändå ljuset i tunneln.

Beach 2009 vs beach 2008

Idag ska jag och Knyttet gå till badet. Det råder en viss skillnad mellan beach 2008 och 2009.

Beach 2008: minimal bikini för maximal solbränna.
Beach 2009: Mamma iklädd heltäckande baddräkt och fetvadd (mot frusna tuttisar).

Beach 2008: Ipoden laddad med musik och tidning/bok i handen för underhållning.
Beach 2009: Vyssa med barnvagn och ligga under ett träd och kolla in när löven rör sig.

After-beach 2008: Kall öl på någon trevlig uteservering.
After-beach 2009: Förhoppning om att äta en snabb-middag hemma utan bebis i knäet.

En viss skillnad alltså.

Tidigare inlägg
RSS 2.0