Livet på Åsen version 2.0

Alla mammor (och kanske även pappor?) drabbas i mer eller mindre utsträckning av den sk baby blues:en. Hormonerna som rasar i kroppen och en konstant sömnbrist gör mig omväxlande super-duper lycklig där jag kan spendera 1 timme med att bara sitta och stirra på Knyttet med ett fånigt leende på läpparna för att i nästa sekund tänka "Vad f-n har jag gett mig in på?" medan tårarna och snoret bara rinner. Alla säger att det blir bättre. Att första månaden är tuff. Och det är den. Men är det då värt det? Svaret är: